Dadda hink å spade

Tur att jag har en verbal dotter som erbjuder mkt spännande att prata om trots att hon bara är tre år. Om det inte hade varit så hade nog de senaste dagarna i isolering tagit kål på mig. I fredags blev jag lite magsjuk, var sen matt och trött hela lördag och söndag och lagom till att jag ropade hej på måndagsmorgonen (firade att ingen annan blivit sjuk) så kräktes Selma efter frukosten. Jippi. Hon var pigg och glad trots detta men blev blekare och blekare under dagen. Vid 17 snåret kräktes hon sista gången och i samband med detta ringde jag hem förstärkning i form av pappan. Läget kändes kritiskt, tänk dig: jätteledsen treåring som bara vill sitta i knäet+jätteledsen bebis som visst är hungrig och kvällsgrinig och vara MÅSTE sitta i knäet, bebisen sövs med stor möda med hjälp av en arm, en hand och typ ett halvt knä som hoppar intensivt för att erbjuda det rätta gunget. När bebisen väl somnat till bryter treåringen ihop och måste gå på toa, vilket i detta fall var kod för kräkas. Med bebis sovande på armen och ledsen tjej i handen skyndade vi in på toan och min stora duktiga tjej fick sitta på toan med hinken framför sig och kräkas. Mitt hjärta höll på att brista när hon satt där och höll undan håret själv mitt i allt äckligt. Jag ville ju kunna ta hand om henne och ge vatten snabbt efter och inte behöva tänka på var jag skulle lägga bebisen eller behöva tänka att jag skulle sanera mig själv var 5 e sekund för att inte smitta Agnes. Det var väldigt skönt när Stefan kom hem. Selma satt alldeles blek i soffan strax innan och sa "när pappa kommer hem och jag har sovit gott hela natten, då kommer jag må bättre mamma". Sen drack hon lite cola och blev totalspeedad... Ups and downs.... Idag är hon iaf pigg och jag hoppas att resten ska klara sig oxå... Pust.