måndag 17 november 2014

Tema på förskolan

Den här terminen har barnen följande tema på förskolan: moder jord. Det handlar om att värna om vår jord bland annat genom att ta tillvara resurser. Barnen lär sig vikten av återvinning och tränar på att se nya användningsområden istället för att direkt slänga saker. Det här temat har de verkligen lyckats med på snilleblixten och jag ser spår i vår vardag dagligen. Agnes tar gärna hand om allt skräp (eller det hon anser vara skräp) och "åtejhinnej" det illa kvickt. Det är inte så noga med sortering i hennes fall utan allt hamnar under diskhon. Det nynnas och sjungs också en hel del på temat... 🎶moder jooord moder jooord... Fantastisk plats att leva påååå... Osv osv. Temat har även lett till att vi har ca 20 tetrapak stående på köksbänken i väntan på att lämnas av på förskolan och julpysslet. 

Idag precis när barnen skulle sova tog sig temat ett nytt uttryck. Agnes drog ur kudden ur örngottet och sa "nu ska ja va hopgubbe (sopgubbe)". Sen började hon med seriös min och allvarlig gångstil gå runt och plocka upp kläder, leksaker och tidningar ner i örngottet som sen skulle hivas i sopbilen. Selma var inte sen att hänga på och efter en stund var vardagsrummet mest likt en soptipp. Men jag imponeras av hur driftig den där lilla tvååringen är... Under tiden de plockade skräps sjöngs självklart: kross kross kross, motor motor motooor

Min lilla hopgubbe

måndag 10 november 2014

En av varje?

Läste nåt så fruktansvärt irriterande idag. En tjej som har en son och nu är gravid igen fick kommentaren att det skulle väl vara fantastiskt om det nu blev en liten prinsessa som då skulle göra familjen fullkomlig. Jag kräks lite för mig själv när flickor måste benämnas prinsessa först och främst men sen att "en av varje" ska vara normen, det optimala alla vill ha är ju bara löjeväckande. En pojk och en flicka. En som ska leka med bilar och en med dockor. En som ska kläs i tuffa skjortor och jeans medan den andra ska vara sockersöt i rosa fluff och krimskrams, gärna med en gullig frisyr. En som pappa kan ta med på alla sina manliga favoritaktiviteter, gärna ut i garaget för att meka och bli skitig. Flickan ska tycka om att leka hushåll med mamma, städa, tvätta och leka kafferep. För varför skulle det annars vara så viktigt att ha en av varje? Om det inte går ut på att vi ska få skapa varsin liten mini-me som föräldrar? För HUR konstigt skulle det inte vara om det var den lille sonen som råkade älska att byta blöjor på dockan och ta läppglans på läpparna? Eller om tösen var den som hejjade fram favoritlaget till seger eller följde med på bilmässan. Jag tycker verkligen att vi har fått en av varje redan. En som är envis och kan själv redan vid 2-års ålder och en som är 5 men som fortfarande aldrig varit i någon "kan-själv" fas, en mer bekväm och en arbetssam. Vi har en som älskar närhet över allt annat som mer än gärna skulle växa ihop med någon mysig vuxen och stanna där i någon slags trygg symbios medan den andra, den lite äldre har fått övertalas och trugas med för att hon ska komma och sitta i något knä överhuvudtaget. En självständig och en närhetsjunkie. Vi har två olika barn med två helt olika personligheter. De är långt ifrån lika och jag tänker aldrig behandla dem som en enhet enbart baserat på att de är flickor.... 


Ganska så lika men ändå totalt olika...

torsdag 6 november 2014

Agnes på gympa


På torsdagar går Agnes på gympa. Varje sag när Stefan hämtar henne så frågar hon "ska vi gå på gympa idag?". Lyckan är stor den där dagen i veckan då det faktiskt är dags att dra på gympadräkt, strumpbyxor, tyllkjol och hello-kittydansskor. Idag mötte hon upp mig direkt när jag kom innanför dörren med byxorna halvt neddragna "ja kan väl inte ha byssor på jympan mamma?" 
Sen skuttade hon iväg och hämtade sin outfit som hon älskar. Sen skuttade hon vidare till Selma och hennes kompis: "ja kan inte leka med er idag, jag ska på min jympa haktiskt". 

När vi väl var på gympan så började hon med en helgalen energi och skrattade oavbrutet. Jag anade dock att detta beteende egentligen berodde på övertrötthet och visst hade jag rätt. Efter ett varv av hinderbana började Agnes springa fram och tillbaka på läktaren istället och hon var precis så där flamsig och oregerlig som hon blir när hon är trött. Så vi avbröt lite tidigare och åkte hem, bättre att passa på innan den riktiga tröttheten slår till. 
Innan gympan
In action!