Det här är min sista hela vecka som "mammaledig", jag tycker inte att detta är en bra term eftersom man faktiskt är allt annat än ledig. Det är galet hur intensivt det kan vara med en drygt ettårig liten fröken hemma som vet exakt vad hon vill och hon skäms inte för att visa det. Hon styr oss med järnhand här hemma (tror hon iaf) och det är inte bara en gång om dagen som man får känna på hennes allra ilsknaste blick och bli utskälld efter noter. Hon blir ju inte gladare av att vi inte förstår ett ord hon säger heller! Men samtidigt är hon verkligen världens gulligaste unge, hon snålar inte med pussar och kramar och t.o.m när hon är som argast kan hon inte låta bli att dansa när vi börjar sjunga nån låt hon gillar. Det första hon gör på morgonen när hon vaknar är att hon går fram till sina skor och sätter sig framför dörren och pekar samtidigt som hon drar nån harang som jag antar betyder att det är dags att gå ut. Hoppas det stämmer att de får vara ute väldigt mycket på förskolan där hon snart ska börja. Vi fick hem ett gulligt välkomstkort från avdelningen i veckan, alltid kul när det känns som de förbereder för inskolningen!
Igår hade vi finbesök av Karin och söta lilla Alva, hon var en riktigt tuff liten tös som inte lät sig skrämmas av Selmas ilskevrål som kom då och då. Hon kröp istället fram och skulle undersöka vad det var för stor tjej hon kommit hem till, modigt! Selma klappade henne lite på huvudet och blev jätteglad när hon fick köra henne i dockvagnen.
Stolt Selma och road Alva
King of the castle...
Nyfikenheten går i arv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar