Nu har de gått 3 veckor. På 3 veckor hinner man glömma ganska mycket, eller kanske inte glömma utan mer gömma i en dimmig del av hjärnan. Saker som man när man befinner sig i situationen tror är knivskarpt inetsade i minnet för evigt. Saker som överjävlig smärta när värkarna kommer direkt inpå varandra utan uppehåll, saker som att bebisen i magen tydligen försöker sparka sig ut ur magen helt på egen hand och saker som hur fullkomligt omöjligt det kan vara att flytta sig från att ligga på sidan till att ligga på rygg när bebisen alldeles plötsligt bestämmer sig för att komma ut NU.
Jag hade en föreställning inför förlossningen att det skulle gå ganska städat till, som när Selma föddes. Då kom värkarna på behörigt avstånd från varandra nästan hela tiden. Jag hann återhämta mig emellan och även prata och skratta lite. Den här gången duggade värkarna tätt hela tiden, innan den ena hann gå över kom nästa och nästa och nästa. Agnes var motsträvig och uppskattade tydligen inte att livmodern drog ihop sig och försökte skapa mer plats genom att sträcka på sig, ingen skön upplevelse alls. CTG-mojängerna tappade fästet och jag fick känslan av att hon faktiskt skulle komma ut genom naveln. Jag ville helst klara mig utan EDA och det var väl tur det eftersom den frågan aldrig kom på tal. När vi kom in till Ryhov ca 20.30 var jag öppen 5 cm (i know, lite detaljerat) och kl 22.00 började krystvärkarna. 22.10 är Agnes född. Fast egentligen är de där tiderna bara ungefärliga eftersom ingen av personalen hann kolla klockan. Jag kommer inte ihåg detaljerna men tydligen var det två team med barnmorskor och undersköterskor inne eftersom de inte hunnit rapportera helt innan det var dags.
Efteråt var jag chockad en ganska lång stund. Några timmar tidigare när vi var hos mamma och pappa på lite lunch var jag inte alls inställd på förlossning. Jag hade lindriga sammandragningar när jag vaknade på morgonen och de tilltog lite under dagen. Vi lämnade Selma hos M&P för att vara på den säkra sidan men det var int förrän 18-tiden som vi insåg att det faktiskt var idag det skulle hända. Vid 20-snåret var jag tvungen att ringa Kattis och fråga när jag skulle åka in (hahaha) och under det samtalet fick jag en monstervärk och hörde/kände ett klick i magen, det var vattnet som gick. Det var liksom den riktiga startsignalen som gjorde att vi åkte in illa kvickt. Väl på plats satte de riktiga värkarna igång ganska snabbt och jag hann skoja lite om att de var VÄLDIGT täta innan jag faktiskt insåg att detta skulle gå undan. Både vi och personalen blev förvånade när vi insåg att det var en STOR bebis på 5 kg som kom ut och till henne hörde även en STOR placenta på nästan 1 kg... hon hade gott om näring där inne iaf!
Jag har säkert missat lite detaljer som jag senare kommer önska att jag skrivit men i lustgasdimman är detta i stort sett det jag kommer ihåg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar