Ja vem är egentligen vem i det här hushållet. Innan Selma föddes skojade jag alltid om att Stefan skulle agera snäll snut och jag den evigt onda. Detta baserade jag på det faktum att vi är "uppfostrade" lite olika. Jag tror att jag har haft lite stramare tyglar än Stefan genom åren. Som tur var har jag alltid varit lite lömsk och lyckats hitta på bus utan att åka fast vilket såklart ledde till att mina föräldrar vaggades in i en (falsk) känsla av trygghet. Det var aldrig några problem att åka till Malin och spendera i princip en hel helg där eftersom vi var ett gäng rediga tjejer, hahaha, Tillåt mig asgarva. Visst var vi inga värstingar men helgerna spenderade vi inte heller framför tecknade filmer ätandes godis och drickandes läskeblask. Men hur som helst, jag trodde iaf att jag var den som skulle ha den skarpa tonen när tösabiten inte riktigt gör som vi säger (vilket sker x antal ggr/dag).
Men vad är det som händer? Jo, det är JAG som klemar bort den lilla, det är JAG som tillåter busigheter för att hon inte ska bli ledsen. Mitt mammahjärta är alltför svagt för att säga till den lilla varelsen på skarpen när hon blåser bubblor i saften eller kletar leverpastej på fönstren. Det är mycket mer tag i Stefan, han kan säga till henne på skarpen utan att genast själv få tårar i ögonen när hon snabbt som ögat bryter ihop och krokodiltårarna kommer. Där fick jag kan man säga, min självbild är förstörd och jag kan bara konstatera att det där med strama tyglor möjligen hoppar över en generation...
Sjääälvklart ska du få rida vännen! Egen häst? Jomenvisst, bara du inte börjar gråta!
1 kommentar:
Easy there tiger, avslöja inte för mkt för dina päron nu;)) Men nej det är verkligen inte lätt, särskilt inte om dom ser lite söta ut när dom gör nåt jäkelskap;)Fast dom är ganska medvetna om hur dom ska göra för att man ska tycka synd om dom...
Skicka en kommentar