Mammighet...

Selma är mammig, eller en mammagris som hon själv uttryckte det. Kunde ju varit ok om det höll sig på en vettig nivå och kanske varade en kort period men ikväll kändes det verkligen som det gick överstyr. Nattningen är det för tillfället bara jag som får göra, om jag är hemma. Är jag inte det är det inga problem. Men finns jag inom räckhåll gastas det och vrålas tills jag ger upp och går in till vilddjuret. Jag försöker prata med henne om att man inte kan hålla på så och försöker få henne att prata om varför jag måste vara med men i det här fallet går det inte att få ut nåt vettigt  ur henne (ovanligt!). Nu börjar det här bli ett riktigt problem som jag inte riktigt vet hur vi ska lösa... Att lilla tjejen också är en mammagris (fast där funkar pappan lika bra) gör ju det hela ännu roligare! Jag önskar att mannen och jag kunde få gå på bio och äta en bit mat och kanske någon gång inom det närmsta året få sova på hotell en natt själva. Vi får väl helt enkelt se hur det blir med den saken...

Livet med barn alltså...det är tur för dem att de är så nedrans söta!!!



Mina fina små mammagrisar