En av varje?

Läste nåt så fruktansvärt irriterande idag. En tjej som har en son och nu är gravid igen fick kommentaren att det skulle väl vara fantastiskt om det nu blev en liten prinsessa som då skulle göra familjen fullkomlig. Jag kräks lite för mig själv när flickor måste benämnas prinsessa först och främst men sen att "en av varje" ska vara normen, det optimala alla vill ha är ju bara löjeväckande. En pojk och en flicka. En som ska leka med bilar och en med dockor. En som ska kläs i tuffa skjortor och jeans medan den andra ska vara sockersöt i rosa fluff och krimskrams, gärna med en gullig frisyr. En som pappa kan ta med på alla sina manliga favoritaktiviteter, gärna ut i garaget för att meka och bli skitig. Flickan ska tycka om att leka hushåll med mamma, städa, tvätta och leka kafferep. För varför skulle det annars vara så viktigt att ha en av varje? Om det inte går ut på att vi ska få skapa varsin liten mini-me som föräldrar? För HUR konstigt skulle det inte vara om det var den lille sonen som råkade älska att byta blöjor på dockan och ta läppglans på läpparna? Eller om tösen var den som hejjade fram favoritlaget till seger eller följde med på bilmässan. Jag tycker verkligen att vi har fått en av varje redan. En som är envis och kan själv redan vid 2-års ålder och en som är 5 men som fortfarande aldrig varit i någon "kan-själv" fas, en mer bekväm och en arbetssam. Vi har en som älskar närhet över allt annat som mer än gärna skulle växa ihop med någon mysig vuxen och stanna där i någon slags trygg symbios medan den andra, den lite äldre har fått övertalas och trugas med för att hon ska komma och sitta i något knä överhuvudtaget. En självständig och en närhetsjunkie. Vi har två olika barn med två helt olika personligheter. De är långt ifrån lika och jag tänker aldrig behandla dem som en enhet enbart baserat på att de är flickor.... 

Ganska så lika men ändå totalt olika...