Att vara lillasyster har sina ups and downs har Agnes fått erfara. När man är liiite mindre kommer man automatiskt undan med liiite mer hyss. Man kan missköta sig vid matbordet några gånger extra innan man skickas iväg till rummet just för att man faktiskt inte förstår bättre. Man får även sitta i mammas knä lite oftare och vara sådär liten och ynklig när man slagit sig eller blivit tilltryckt av den lite större storasystern. Men livet som lillasyster är inte enbart inlindat i rosa fluff och bomullshandskar till höger och vänster. En hel del saker är även jobbigare och tråkigare när man är mindre och har kortare, långsammare ben som ännu inte når ner till tramporna på cykeln. Idag skulle tjejerna ut och cykla. Agnes var helt med på noterna och hämtade fram båda hjälmarna. Selma hämtade sin cykel och Agnes drog fram den röda trehjulingen. Cykeltajm. I Agnes huvud föreställde hon sig säkerligen framsvischandes med vinden i håret och tramporna automatiskt trampande runt runt i ett hisnande tempo. Men.... När hon sätter sig på trehjulingen så händer inte det där. Den rör sig knappt framåt. Den gnisslar lite och tar sig motvilligt framåt någon decimeter. Selma däremot svischar iväg. Snabbt är hon två tre brevlådor bort. Va?!? Vad hände?!? Agnes testar istället att sparka sig framåt. Det går inte snabbt, det är inte speciellt kul och det är VÄLDIGT frustrerande. Då ropar hon efter den cyklande storasystern: Hänta på mej Benna!!! Hänta på mej!!!
Det där är så talande för verkligheten som lillasyster och om hon bara kunde ana hur mycket mer av detta som kommer. Jag fick sådär jobbigt ont i magen och tyckte så synd om lillan som så gärna vill göra allt som Selma gör. För tillfället får man inte ens andas att Agnes är TVÅ år. Hon är ju HEM (5), precis som Selma.
Dream on... Bara två år kvar i bakåtvänd stol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar